Skärgårdsflottan

Skärgårdsflottans besättning

Viaporikommandant Augustin Ehrensvärd delade besättningen på skärgårdsflottan under armén i två grupper: hans egna permanenta besättning och lånad besättning. Den permanenta besättningen upprätthölls under både krig och fred och var ansvarig för skärgårdsflottan. Den lånade besättningen beordrades i sin tur under kriget att förstärka de permanenta styrkorna. Skärgårdens eget besättning bestod av aktereglade sjömän, rekryterade marina artilleritrupper, män insvept i rullar, resväskor som rekryterades från handelsfartyg, skeppspojkar, officerare, piloter och snickare. Lånad, den så kallade. den tillfälliga besättningen bestod i sin tur av armésoldater som huvudsakligen var ansvariga för rodd på skärgårdens flottans fartyg. Infanterisoldater behövdes också i landningarna. Behovet av besättning varierade kraftigt vid olika tidpunkter. Detta berodde bland annat på krig, skärgårdsflottans tillväxt och nya typer av fartyg som krävde mindre besättning.

Besättningen på kanonsluparna

Arménsoldater utgjorde mer än hälften av besättningen på skärgårdsflottan under Gustav III-kriget. De flesta män i infanteri- och kavalleriregimenten var oerfarna sjömän, varför de huvudsakligen användes som roddare. I slaget vid Ruotsinsalmi 1790 tjänade cirka 40 armésoldater i ett kanonförstoringsglas och tog hand om rodd och landning. De kan också hjälpa till med kanoner, nikhakor och roder. Dessutom hade ungefär varannan sloop en arméofficer. Hela besättningens besättning, inklusive den permanenta besättningen, bestod av cirka 50-60 man.

Förhållandena i artillerislingorna var trånga; De 2,1 meter breda bänkarna var avsedda för fyra roddare. Det var knappt 0,74 meter mellan bänkarna. Besättningsmedlemmar kunde lagra sina personliga tillhörigheter i ett utrymme mellan bänkarna och sidorna, som var uppdelade i separata lagrar. Tjänstemän använde akterkistor och deras däck som förvaringsplatser för att lagra sina tillhörigheter. Det fanns inget särskilt sovutrymme för besättningen i de öppna sluparna. Övernattningar ägde rum på land i tält eller bondgårdar, ibland även på roddbänkar. Besättningsmat i artilleriförstoraren hanterades från speciella matlagningsbåtar eller tillverkades på öarna. En matlagningsbåt ansvarade alltid för 4-5 matvaror. Måltiderna bestod huvudsakligen av gröt, ärtor, torkat kött, saltad eller torkad fisk och hårt rågbröd. Ibland erhölls också färsk mat från kusthus. Vinäger blandades med dricksvattnet, vilket förbättrade vattnets kvalitet. Tobak och rökvätska som erhölls i dagliga doser var allmänna botemedel mot olika sjukdomar.

I de öppna slopparna var besättningen på långa roddturer helt och hållet underkastad vind och regn och en gång kunde våt utrustning inte lätt torkas. Under trånga och fuktiga förhållanden sprids sjukdomar snabbt från en roddare till en annan. Spridningen av sjukdomar var svår att förebygga på grund av dålig hygien. Halsont och diarré var vanliga sjukdomar bland snusbesättningar. De sjuka och de som skadades i strid överfördes till speciella sjukbåtar, från vilka de överfördes från land så snart som möjligt för att få mer behandling. Det fanns inte heller någon ordentlig behandling i länderna; männen kan ha varit tvungna att ligga på det kala golvet och det fanns inte tillräckligt med bojor eller förnödenheter. Landsjukhus, såsom Viapori-sjukhuset, fylldes snabbt med sårade och sjuka män.

De värnpliktiga på kanonsluparna under kriget 1808-1809

I början av 1800-talet baserades det svenska försvaret på en permanent armé, främst av svenska soldater. På grund av bristen på trupper beslutade Sveriges högsta ledning våren 1808 att mobilisera specialtrupper baserade på samhällsomfattande militärtjänst utöver dessa permanenta trupper. Alla unga i åldrarna 18-25 kallades att försvara Sverige tillsammans med de permanenta trupperna. Senare ändrades åldern för att täcka endast 19-25-åringar. Trupperna bestod av cirka 30 000 man, varav uppskattningsvis 4 000 tjänade i Åland och Åbo skärgårdar som roddare, främst i artilleriförstorare, men vissa också i större kalibrar.

De värnpliktiga fick några veckors utbildning. Det fanns inte tillräckligt med gevär för alla, och inte heller fick männen uniformer, men var tvungna att nöja sig med sina egna kläder. Avgången från hemlandet ägde rum i juni-juli, så många hade klätt sig väldigt lätt. De värnpliktiga var inte utrustade för att vara till sjöss förrän i november. I hemregionerna genomfördes klädsamlingar till förmån för frysande soldater. På högre nivå utformades uniformer för soldater, men den oändliga utformningen av detaljerna hindrade uniformerna från att skickas till soldater som lider av kyla. Orsaken till många dödsfall var inte bara otillräcklig klädsel och förkylning utan också sjukdom. ”Lantvärnsjukan”, som var en generisk beteckning för sjukdomar som drabbats av soldater, spred sig snabbt också till civilbefolkningen. Under kampanjen var matförsörjningen ofta besvärlig och matbåtarna hade svårt att mata besättningarna på alla artillerilupparna. Disciplinära problem var också vanliga i artilleriförstorare. Olydnad kan till och med leda till dödsstraff, men dessa verkställdes ofta inte.

Nordman, Hans (red.): Skärgårdsflottan, Falun 2000.

Malmqvist, Olle & Welander Larsson, Iréne: De oändligt förbannade sluparna – episoder från sjöstriderna mot Ryssland 1808-1809, Karlskrona 2008.